Lastbilsproblem.
Igår åkte hela familjen Fredriksson iväg på tävling. Fem familjemedlemmar, en hund och fem stycket atletiska hopphästar.
Eftersom Moa skulle starta första klassen blev det till att gå upp i ottan, rättare sagt klockan 06.00. 07.00 skulle lastbilen lämna gården var det sagt. Något sena blev vi (ligger antagligen i släkten det där med tidsoptimism) men vi hann ändå fram någorlunda i tid.
Hela dagen vistades vi på Södertälje ridklubb utan någon vidare framgång. Jag fick till en bra runda då jag kom 5:a av 118 stycken men det var det bästa jag kunde åstadkomma under gårdagen.
När tre klasser var genomförda var det dags att lasta på hästarna på bilen och åka hemmåt. Klockan var halv 6 och det hade blivit mörkt ute då paniken går lös, bilen startar vägrar att starta! En efter en lämnar tävlingsryttarna anläggningen och där vi står kvar mitt på planen och ser hur alla snabbt beger sig hemmåt...
Vi fick låna startkablar och ett ett bärbart batteri, men ingenting gick. Vi snackar om en lastbil som är 12 meter lång och 4 meter hög, jag vill inte ens fundera på vad den väger, vet ju att bara hästarna som står i den väger 3 ton tillsammans... Jag menar det går ju inte direkt att bogsera bort bilen. Vid det här tillfället blev till och med min pappa lite orolig, och det händer inte ofta.
Jag, Moa och Ida gick upp till cafeterian eftersom vi frös i våra tunna, vita tävlingsbyxor. Personalen som höll på att städa av det sista var snälla och bjöd oss på bullar som hade blivit över efter dagen försäljning. Vi åt bullarna, lyssnade på musik och tog fula kort på varandra.
Efter ett tag tröttnade vi på det och gick ut på lastbilsparkeringen igen. Tillslut kom vägassistans och tog fram de starkaste de hade. Yttligare en halvtimme gick innan de tillslut fick fart på motorn. Vi fick efter ett par timmar äntligen åka hem! 
Jag vann förövrigt en väska som min primadonna Marie Picasso blev förtjust i...
